Deppig-Varför?

Varför??? När jag har världens bästa Daniel... O goa kompisar... O bebis att se fram emot... O en himla massa annat som är massor värt...
De har helt enkelt varit en konstig vecka... Jag brukar inte skriva om djupa o ledsamma saker här på min blogg men nu känner jag att jag måste....

Känner mig tyst som en mus o helt nedsatt.. Vart har glädjen tagit vägen??? Jag vill o brukar alltid försöka vara glad o se allt så positivt som möjligt...
Jag har ont i nacken o ryggen o ibland är huvudvärken huuur jobbig som helst... Min bästa medicin är små promenader... Förut tog jag ju långpromenader men nu de sista har jag delat upp dessa långisar till ungefär två kortare promenader om dan..
Så i tisdags besökte jag en ny läkare som skulle hjälpa o ge mig råd att hantera min kropp nu när den är tyngre o mer känslig för smärta.... Och att de finns mediciner som man kan ta förutom Alvedon utan att de ska vara skadligt för barnet...
Jag gick dit glad o förväntansfull...

Ungefär såhär upplevde jag besöket:
-De är nog bäst att du förklarar för mig vad du vill ha hjälp med, säger läkaren..
Jag svarar:
-Jag lider av whiplasch o känner att de är riktigt jobbigt nu... Jag fick tips av min bm att kontakta dig för ytterligare hjälp...
-Jaha, vilka är dina problem då? (!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!?????????????????)
Jag svarar:
-Jag har svårt att sova p g a värken o att jag inte kan ligga på magen längre... O när jag ligger på sidan trycks hela bröstkorgen ihop....
-Jaha, men du har ju en sida till att ligga på, säger hon då...
-Självklart har jag de, men jag skulle komma till de oxå...
-Du kan ju ligga på rygg oxå!
-Jaa, fast jag kan inte sova på rygg...
Då säger hon:
-Men de är ju bara drygt 2 månader kvar, de går ju fort.... (????)

Ungefär här börjar jag undra om jag är där för att försöka övertyga henne om mina problem älle om jag är där för att få hjälp o stöttning... O jag börjar få tunghäfta... Jag trodde inte att jag behövde förklara för henne om alla andra symptomer som man har när man har är skadad i whiplasch utan de tror man att de ska veta.. O dessutom, kanske borde hon ha läst min journal innan jag dök upp där o trodde att jag skulle få hjälp... Men de kanske inte funkar så?

Tacka vet jag min riktiga läkare!!! Som vet allt om mig o är både duktig, proffsig o rolig!!! Han ska jag prata mä i fortsättningen! Bara han!!!

Mötet fortsätter o nu är jag i tårar...
-De finns ingen medicinsk hjälp att få förstår du! Allt är skadligt för barnet... O de är berondeframkallande o svårt att bli av mä...
-Jaha, de visste jag inte...De va ju därför jag kom hit för att få reda på... Jag kom hit som sagt var för att min bm tyckte att jag skulle kontakta dig för alternativ medicin o vård...
-Du kan ju pröva akupunktur!
-Jaa, de har jag o min sjukgymnast pratat om att jag ska få när de närmar sig förlossning.. När de blir helt outhärdligt den sista tiden... Självklart vill jag ha de... Min Daniel masserar mig nästan varje dag oxå! De är de inte många som gör helt frivilligt... Han nästan tjatar sig till de eftersom jag inte vill vara beroende o jobbig...
-Jaa, men de hjälper ju bara för stunden!
Va fasiken säger hon!!!! De är ju såna saker som gör att de går att uthärda ibland!!! Får jag massage ofta så känner jag ju att de blir mindre spänt o så!!!
Utan Daniel skulle jag vara ett vrak VARJE dag!

Nu är jag så ledsen nu att jag får inte fram ett ord... Mer än att jag säger:
-De kanske är bättre att jag fortsätter prata med min ordinarie läkare som kan allt om mig... För såhär trodde jag inte att jag skulle behöva bli bemött idag faktiskt.... Jag trodde verkligen att jag skulle känna mig trygg...

Jag försöker rycka upp mig o snyta mig o få bort alla tårar o smink som runnit.... Men de blir som de blir helt enkelt...

Vi avslutar mötet o jag går därifrån inte så mycket klokare... Gick igenom 2 väntrum o kunde inte hålla mig borta från gråten... Så nu har jag väl skrämt upp halva stan... Plus att de va oerhört pinsamt...
Så mycket gråt var längesen jag hade...

Jag fattar inte... Jag förstår inte...

Nu såhär i efterhand ville jag ju ha sagt så mycket mer än de jag fick ur mig... Hon trodde nog att jag var ute efter droger...

Fy bubblan!!!

Jag kommer väl antagligen att repa mig men de känns otroligt tungt just nu...
Vill ju bara vara glad o sprallig o kunna njuta av livet trots att man har ont hela tiden... För de har alltid varit mitt motto i den här "sjukdomen"...

Man förstår de som gräver ner sig o blir osociala p g a sina besvär när sånt här händer...

Men jag ska komma upp!!!! Japp, de ska jag!!!!

Kram Från Mig!!!